Alla material som är varmare än absoluta nollpunkten, -273,15 C, strålar ut värmestrålning, detta har varit känt sedan 1800-talet. Beroende på temperatur och material stålar det ut olika mycket strålning och vid olika våglängd. En modern värmekamera för byggnadstermografering mäter i områder långvågig infrarödstrålning, 8-14 um, vanligen kallad IR-strålning. Synligt ljus har våglängden 0,4-0,7 um som jämförelse.

Kameran känner av värmestrålningen som värme och detektorn består av en massa små element som var och en värms upp olika mycket beroende på strålningen som kommer emot kameran och fokuseras på de olika elementen ( motsvarar pixlar i en vanlig kamera), varefter temperaturökningen i de enskilda punkterna kan sedan bestämmas. Detta är samma som att handen blir varm om man håller den över en platta på spisen, fast i mycket mindre skala.

Linsen på kameran kan inte heller vara av glas eftersom glas inte släpper igenom värmestrålning i någon högre utsträckning, därför använder man en lins av germanium.

Vid värmefotografering måste man ta hänsyn till ett antal faktorer för att rätt kunna fastställa temperaturen på det betraktade objektet. Det är ju inte temperaturen som mäts utan intensiteten på den IR-strålning som kommer emot kameran. Materialet som betraktas, omgivningstemperaturen, avståndet och i viss mån även luftfuktigheten har påverkan på mätresultatet.

Vill du veta mer om tekniken och möjligheterna så läs mer på

http://www.flir.com kameror och vad de kan användas till.